Trötter

Just nu är jag inne i en sådan där period när jag känner mig konstant trött. Det spelar ingen roll om jag så sover 6, 7, 8 eller 9 timmar om nätterna; jag är ändå lika trött när jag vaknar. Delvis beror det på att jag håller på med utvecklingssamtal för närvarande. Inte bara blir det senare kvällar än vanligt på jobbet, det blir dessutom mer arbete hemma eftersom planeringstiden på jobbet äts upp. Att jag sedan har lyckats planera in triljoner aktiviteter utöver arbete under de här veckorna är väl ovanligt dålig planering.

Jag märker dock att det inte bara är jag som är väldigt trött just nu. Var och varannan kollega klagar på trötthet, oberoende av varandra. Vi är som zombies nu i F-laget. Mycket beror det på detta kompakta mörker. Det är mörkt när jag går upp och mörkt när jag går ifrån jobbet till tåget. Konstant mörkt, känns det som. Det tär på mig.

Idag somnade jag på tåget. Mellan Tolita och Kil. För er som inte hänger på Fryksdalsbanan så ofta som jag göra kan jag meddela att det är ca 5-7 minuters resväg däremellan. Jag lyckades hålla mig vaken alla 30 minuter (ca) till Tolita, men sedan var det kört. 5 till klarade jag inte, utan dåsade till. Jag hade till och med börjat förbereda min avstigning med att sätta på mig halsduk, mössa, vantar och knäppa jackan. Men det hjälpte inte. Jag vaknade tvärt och såg att tåget var framme i Kil. Jag ryckte åt mig mina saker och skyndade mig till dörren. Som var ur funktion. Jag sprang genom hela tåget till nästa dörr och precis när jag tryckte på "öppna"-knappen så pep tåget sådär pip-pip-pip som betyder att 'nu åker vi.' Och det gjorde vi. Så det var bara att sitta med till Karlstad.

I Karlstad klev jag av på spår 1A, gick till spår 1B och hade tur. Där och väntade stod ett tåg mot Charlottenberg som skulle gå om bara några minuter, så det var bara att kliva på och åka tillbaka till Kil igen. Värt. Som tur var lyckades jag hålla mig vaken på tillbakavägen.