New Moon

Jag tror knappast att det har undgått någon att jag har blivit smått besatt av Twilight-böckerna, till mina 13-åriga elevers förtjusningar. De bara älskar det faktum att en ”vuxen” också gillar samma saker som de. De vill gärna diskutera hur snygg Edward är och hur snäll Jacob är och hur coolt det vore att ha Alice som kompis. Där går gränsen lite för min del, för litterära karaktärer får gärna stanna kvar i bokens sidor eller eventuellt ta sig till the big screen, men det räcker där. Så jag lyssnar mest och ler.

Idag var alltså jag och Emil och såg ”New Moon” i Västerås. Jag fick biobiljetter av mina kära systrar i födelsedagspresent för knappt ett år sedan och hade 80 kr kvar så det var en ypperlig film att gå och se på bio. ”Twilight” såg vi på DVD. Den tyckte jag ändå var sådär. De hade gjort om en del och tagit bort viktiga saker och den var ändå inte sådär cluttered av smetiga känslor kärlek som den skulle kunna ha varit. Och så var färgerna underliga, allt var lite turkosblått.

Jag blev inte besviken på ”New Moon”, dock. Tvärtom gillade jag den riktigt mycket, faktiskt. Hela tiden satt jag och hoppades att den inte skulle vara slut riktigt än. Och de var ju 2h 11min lång så många gånger fick jag mina böner hörda. Jag ska inte spoila för mycket, om det kanske är någon som har tänkt sig att se den, men en sak kan jag säga. Det var mer en kärleksmelodram än en actionfilm, thank God, även om det var spännande scener också. Jag kan ju aldrig motstå en härlig love triangle, och unrequited love är nog det bästa jag vet på film och tv. I verkliga livet – not so fun. På film – underbart. Det måste göra lite ont i hjärtat för att jag ska tycka att det är sådär fantastiskt. Generellt är jag ganska ointresserad av böcker, filmer, tv-program där relationer (och främst romantiska) inte är det centrala.

Juicy love triangle

Problemet nu är ju att filmen hade premiär för två dagar sedan och det lär dröja minst ett år innan det är dags för film nummer tre. Vad ska jag göra åt min abstinens?