Nyår i Dublin del 1

Inför nyåret 2011/2012 tänkte vi att vi skulle prova en ny grej: nyår i Utomlandet. Sedan kan man diskutera om Irland var det rätta stället att besöka i slutet av december, men så blev det i alla fall.

Torsdag
Vi avreste från Moss flygplats Rygge i vårt västra grannland på morgonen den 29 december 2011 och ett par timmar senare klev vi av flyget på Dublins flygplats, där det - som synes - blåste halv storm.

Vi tog oss smidigt in till själva Dublin och checkade in på Castle Hotel som var sådär überbrittiskt, fast det låg i Dublin. Heltäckningsmattor överallt, till och med i trapphuset!

Det var svårt att föreställa sig att Dublin ändå är en huvudstad i ungefär samma storlek som Stockholm eftersom det var dåligt med höghus i stadskärnan. De flesta hus påminde om dem på bilden, även om hus med så mycket som fyra våningar förekom. Det hela kändes - igen - väldigt brittiskt. Dublin är också känt för sina dörrar i georgiansk stil, med sina typiska valv och härliga färger.

 

Fredag

På fredagen hade vi planerat att besöka Dublin Zoo, som är Irlands största. Att det var svinkallt och blåste småspik fick oss ingalunda att bryta dessa planer. Så vi tog buss 46A till Phoenix Park och där var det ganska så folktomt. Men inträdespriset var bra: 2,50 € till skillnad från vanliga 15€! Djuren var dock inte heller särskilt förtjusta i vädret och ibland fick man verkligen anstränga sig för att se dem, vilken den nedre bilden bevisar. Jag tror att jag spanar efter en fjällräv.

Efter zoo-besöken så var det uppehåll i flera minuter så vi passade på att gå och shoppa lite. Här nedan ses O'Connell Street som är den stora shoppinggatan.

Något som var lite ovanligt med Dublinska - kanske alla irländska? - affärer var att man fick papperspåsar. Får man det hemma är det ju lite lyxigt nästan, men i Dublin fick man papperspåsar överallt. Till och med på H&M delades det bara ut papperspåsar. Undrar varför... Kan ju inte passa så bra ihop med det irländska klimatet.

När jag gick i sjunde klass hade jag en engelskbok som hette Wings. I den presenterades olika engelsktalande länder, bl a Irland, tillsammans med en liten trudelutt som var representativ för landet. För Irland var detta Molly Malone, en 1800-talsvisa om en fiskförsäljerska som gick runt på Dublins gator och sålde fisk på sin kärra. Sången hade sedemera blivit någon sorts officiell sång för Dublin. Såklart ville vi (mest jag) besöka henne där hon står på Grafton Street och såklart var jag tvungen att nynna lite tyst på sången som jag nu har kunnat i så många år...

In Dublin's fair city,
where the girls are so pretty,
I first set my eyes on sweet Molly Malone,
As she wheeled her wheel-barrow,
Through streets broad and narrow,
Crying, "Cockles and mussels, alive alive oh!"

"Alive-a-live-oh,
Alive-a-live-oh",
Crying "Cockles and mussels, alive alive oh".

She was a fishmonger,
And sure 'twas no wonder,
For so were her father and mother before,
And they each wheeled their barrow,
Through streets broad and narrow,
Crying, "Cockles and mussels, alive, alive oh!"

"Alive-a-live-oh,
Alive-a-live-oh",
Crying "Cockles and mussels, alive alive oh".

She died of a fever,
And no one could save her,
And that was the end of sweet Molly Malone.
Now her ghost wheels her barrow,
Through streets broad and narrow,
Crying, "Cockles and mussels, alive, alive oh!"

"Alive-a-live-oh,
Alive-a-live-oh",
Crying "Cockles and mussels, alive alive oh".

Om jag tyckte att Molly Malone var kultur så var Emil av en helt annan åsikt. Han var mycket mer inne på att besöka så många som möjligt av Dublins ca 1000 pubar, t ex The Brazen Head som är Irlands och en av världens äldsta pubar som fortfarande är i drift, grundad redan 1198. 

Lokaltrafiken i Dublin var väl utbygg. Vi köpte ett 5-dagars busskort och fick åka så mycket vi ville. Alla bussar var av dubbeldäckar-modell som den nedan, och när de kom körande runt gathörnen kunde jag inte låta bli att få Harry Potter-vibbar. Ni vet, nattbussen i den tredje boken/filmen Harry Potter och fången från Azkaban, även om den var lila och hade tre våningar.

På kvällen var vi trötta så vi åt på hotellets restaurang, som låg i gamla källarvalvet. En trio med irländska herrar underhöll oss med irländska visor och banjospel.