Nationalitetsväder

Först var det rysskylan och ny såg jag det tyska snöovädret på löpsedeln när jag var på Konsum. Vad kommer härnäst, den franska blåsten?

Tiden går

Tack för all uppvaktning på min 25-årsdag!

Jag kan inte riktigt förstå att de där två siffrorna beskriver min ålder, men så ligger det till. Tiden går fort när man har roligt. Den stora dagen har tillbringats på landet där vi tjuvstartade med tre rätters födelsedagsmiddag och paket redan igår kväll. Det blev Sophie Kinsellas nya "Flickan från tjugotalet" samt en guidebok över Rom och en hög med euros. Jag och Emil ska nämligen besöka Roma i slutet av februari.

Firandet fortsatte idag med att syster Anna och systerson Linus kom på besök. Idag vankades det Vienetta - och paket. Emil hade också sparat sina tills idag. Det blev shampoo, balsam och lite annan hårstyling, ett Rolf Lidberg-troll till min samling, en parfym och en samlingsbox med tre klassiska BBC-kostymdraman.

Men tro inte att jag är färdigfirad för det. På onsdag ska jag och systrarna gå ut och äta och fira att jag har blivit så ruskigt gammal.

Du vet att du är i Sunne när...

... du ser epa-traktorer sladda runt på skolgården på lunchrasten.

Bokplöjeri

Jag har hittat tricket för att minska min "åh-varför-är-tåget-alltid-försenat-så-att-jag-i-princip-måste-springa-upp-för-den-jäkla-backen-till-jobbet-varje-morgon"-stress och ångest. Detta botemedel kallas böcker. Jag kom på det förra veckan. Jag hade precis fått en härlig beställning från bokus, med bland annat "Shiver" av Maggie Stiefvater som jag hade längtat länge efter att läsa. Mest för att jag var så himla sugen på att sätta tänderna i den tog jag med den på tåget, och började läsa i stort sett samma sekund som jag satt mig efter att ha stigit på i Välsviken. Och sen satt jag där med näsan i boken förbi Karlstad, Kil, Tolita, Frykåsen, Bäckebron, Västra Ämtervik, Öjervik, Rottneros och Kolsnäs innan jag tittade upp och insåg att nästa station var Sunne. Inte en gång hade jag suttit och jämrat mig och tittat på klockan stressad och dan.

Så nu plöjer jag romaner som bara den. "Shiver" läste jag klart i torsdags förra veckan, bara för att i fredags börja med "Thirteen Reasons Why", som blev utläst i tisdags. Igår tog jag med en annan bok som jag lite har sparat nämligen "Sea Change" av Aimee Freedman, och den är i princip slut redan. Men det är klart, med min läshastighet och minst 50 minuter/dag (ibland 50x2 om jag läser på hemvägen också, som idag när jag inte kunde hålla mig ifrån boken) så kommer man igenom en bok ganska fort.

Problemet är bara att jag börjar få slut på sådana där page-turners. Och för tillfället är det romanser med övernaturliga inslag som får mig att glömma tid och rum. Jag provade en annan bok emellan, men den fick mig inte alls att stressa av. Jag orkade inte ens läsa klart den. Den jag läser nu dock, "Sea Change" är right up my alley. Bara genom att titta på omslaget blev jag fast och den ger mig ont i hjärtat. Och det gillar ju jag.

Så nu surfar jag runt på amazon.com och försöker hitta boktips från andra som också blev helt uppslukade av denna bok. För det finns ju i princip inga sådana här böcker översatta till svenska utan allt är på engelska, vilket i sig inte är ett problem eftersom jag kan engelska hyfsat bra - om jag får säga det själv - men det betyder att de aldrig finns att låna på biblioteket och det blir väldigt dyrt att köpa en massa engelska böcker. Men vad gör man inte för sinnesfrid?

Pendling

Imorgon har jag redan jobbat två veckor i Sunne. Tiden går fort när man har roligt. Och roligt, det har jag. Jag har i stort sett helt tagit över undervisningen nu. Jag börjar lära mig de flesta namnen, men en del är fortfarande kluriga. Jag har ju ändå sju grupper med ca 20 i varje att lära mig. Men de är riktigt sköna, eleverna. Någon har väl lite attityd, men de är verkligen i minoritet.

Det som möjligtvis ger lite smolk i bägaren är att tåget aldrig behagar att komma i tid på väg upp till Sunne. Och jag har bara 20 minuter från att tåget SKA komma fram tills första lektionen börjar. Det tar ca 10 minuter att gå i snömodden. Därför är lite småtight. När då tåget aldrig behagar att komma i tid är det ännu värre. Men under de här två första veckorna har jag hunnit bli luttrad. Att komma fram kl 8.00 börjar kännas som ett normaltillstånd numera.

Y1:an, men vilken jag tar mig till Sunne på morgonen.

Däremot, ironiskt nog, har tåget inte varit för sent hem en enda gång. Troligtvis enbart därför att några minuter hit och dit inte spelar någon roll på hemresan. Dock så fungerar det ganska bra att pendla ändå. I alla fall på vägen hem kan jag passa på att jobba. På väg dit sitter jag mest som i en dvala eller läser en god bok.

Y31:an, med vilken jag får åka hem igen.

Danke schön

Tack för den, Nordea. Spärra min kod när jag skrev in allt rätt (Emil som vittne) och när jag ringer supporten säger telefonsvararen "Vi har för närvarande störningar i vår Internetbank. Vänligen återkom senare." Det hjälper mig mycket.

Uppdatering 11:59:
Trots att Nordea spärrade min Internetbank, ändå cudos för att kundtjänst svarade så snällt och snabbt i telefon (inte ens en halv minuts väntetid) och lovade att skicka ut en ny kod direkt.

Första veckan

Efter en vecka som mer eller mindre glorifierad vfu:are i Sunne så känner jag att detta nog blir en himla bra termin. Alla grupperna verkar härliga på sitt sätt. Eleverna är jätteglada, trevliga och öppna. Och även om ordinarie lärare också har varit på plats har de bett mig om hjälp, så som de inte brukade göra när man hade praktik, för de litade inte riktigt på att man kunde nåt. Men så är det alltså inte nu, utan de frågar mig minst lika mycket. Det känns bra.

Eftersom vi går dubbelt nu då så får ordinarie lärare vikariera för andra lärare på skolan, så imorgon är jag i stort sett solo, men det är ju inga problem. Det är ju faktiskt så man är van att ha det nu för tiden. Ensam med en klass. Dock ska Karin ha hand om livskunskapen så att jag får se vad det är de ska göra egentligen. Skönt.

Idag ska jag tvätta, gå till universitetsbiblioteket och botanisera bland läromedlen samt förbereda lite och göra grovplaneringar för terminen. Det blir ju mycket mer sånt i början, men det har man ju igen senare.

Medan jag kommer ihåg det: Passa också på att skicka ett sms där ni skriver AKUT NU till 72900 och hjälp Röda Korset att rädda liv i Haiti.

James Camerons AVATAR

Vi systrar fick ju alla tre biobiljetter till oss själva och respektive i julklapp av mamma och pappa, så då bestämde vi oss för att använda dem tillsammans också. Och om man ska gå på bio nu så är det väl egentligen bara en som gäller - AVATAR.

Jag hade egentligen ingen direkt koll på vad den skulle handla om och därför inte heller några direkta förväntningar. Men även om jag hade haft förväntningar hade de nog infriats, för Avatar var riktigt, riktigt bra.

I korthet: Handlingen utspelar sig en sisådär 150 år fram i tiden. Människan har i stort sett förstört jorden och har åkt i väg till en annan planet, Pandora, där de har hittat enorma naturtillgångar. Som den giriga varelse människan är vill hon naturligtvis åt dessa rikedomar, men en storväxt blå ursprungbefolkning, Na'vi, råkar bo på den allra största fyndigheten och är inte sugna på att flytta.

En forskare vid namn Grace har forskat fram en avatar, en mix av människa och Na'vi, som människor kan fjärrstyra från en forskningsanläggning. Planen är nämligen att man ska kunna förhandla med Na'vi så att man kan komma åt fyndigheten. En från midjan och nedåt förlamad ex-marinsoldat, Jake Sully, skickas till Pandora för att styra en av dessa avatarer. Trots total avsaknad av avatarutbildning, kunskaper i deras språk och kultur så lyckas Jake snabbt lära känna Na'vi, och börjar tvivla på hela uppdraget. Samtidigt känner han sig mer och mer dragen till the Na'vi:s sätt att leva, och framför allt till en speciell medlem av Na'vi-folket...

En helt fantastisk värld målades upp för våra ögon när Jake får uppleva Pandora genom the Na'vi:s ögon. Man får lära känna, inte bara naturen, utan också deras kultur och traditioner. Det måste vara precis som för den gamla tidens antropologerna när de först upptäckte bushfolk i Afrika eller indianer i Amazonas. Förutom vackra scener bjöds det också på skratt, romantik, tårar och krig. Något för alla helt enkelt. Handlingen var för det mesta väldigt förutsägbar ( eller så är det bara jag som har en fantastisk slutledningsförmåga), men det gjorde egentligen inte så mycket. Det var inte det som var filmens storhet, utan miljöerna. Jag kände mig nästan yr och omtumlad när jag lämnade biosalongen.

Samtidigt som Avatar är underhållande och outsägligt vacker är den också en tydlig allegori över kolonialismen. En starkare, girigare, mer tekniskt överlägsen makt upptäcker naturrikedomar och skövlar miljön utan att tänka ett steg längre rent ekologisk eller gällande ursprungsbefolkningen. En ursprungsbefolkning som är mycket spirituella och vördar naturen och allt levande. Klassisk kolonialism. Utom möjligen med undantag för hur det hela slutade.

Slutsats: Nästa år tar vi semester på Pandora.