Skakad men framför allt rörd

I fredags hade vi skolavslutning. Och det är ju lite nostalgiskt mysigt, men samtidigt lite nostalgiskt ledsen. En hel del elever som går vidare i livet och som man inte får se. I år var det lite extra sorgligt eftersom jag inte ska tillbaka till Frycke (alltså Fryxellska skolan) till hösten, även om de flesta av mina kollegor vägrar att säga de utan alla tror att rektorn kommer att ringa tillbaka mig i augusti.

Jag har i alla fall tagit farväl av mina grupper och såklart även min mentorsklass om jag ju har kommit extra nära. Mina alldeles underbara, fantastiska mentorsklass. De hade samlat ihop pengar och köpt en blomma samt ett lila stenhjärta för att jag skulle sluta, som jag fick på avslutningen. Dessutom hade en av mina elever gjort ett kort och skrivit en dikt till mig. Det är inte utan att man blir rörd. Det var inte långt till tårarna när jag fick detta!

Framsida

Detta kanske inte var den mest smickrande bilden men jag tror kanske att den säger en del om mig. Lite lagom sådär tokfransig.

Den är ifrån vår första vecka i höstas när vi var med klassen på Södra Viken och hade en lära-känna-varandra-dag.

Baksida

Högst upp en bild på några av tjejerna i klassen och längst ner en bild på kortmakerskan själv. Jag vet inte hur bra man kan läsa dikten hon har skrivit. Annars står det så här:

Under den korta tiden som mentor jag dig haft.

Har det varit väldigt glatt!

I tyska och engelska jag lärt mig mycke.

Men du har också visat vägen här på Frycke!

Tack vare din glädje och energi vill jag alltid göra mitt bästa.

Och så känner nog de flesta!

Ha ett bra bröllop och ett bra liv!

Från: Isabelle A

Bästa lärare någonsin!

Vi saknar dig redan.

Glöm aldrig 7fI!