Kramkalas

Idag har det varit skolavslutning. Min första som lärare. Jag tänkte nog att detta inte skulle bli en så våt tillställning utan att jag skulle vara hyfsat samlad. Jag har ju faktiskt bara haft dem en termin och inte tre år. Tjena. Who am I kidding? Blödigast i Sverige. Jag gråter ju ögonen ur mig varenda onsdag till Grey's Anatomy.

Morgonen började samlat med lite halvt improviserade tal, även av yours truly. Mitt var kort men koncist och eleverna skvalade redan. Sedan var det stipendieutdelning och betygsutdelning i ljushallen. En del elever sjöng och spelade. Några elever hade med sig rosor och gav till lärarna. Det var en fin gest. När jag gick ur nian gav vi bara till andra elever. Jag fick massor av fina rosor och jag blev så glad. Många kramar delades också ut och jag blev ordentligt fotograferad. Hade jag vetat detta så hade jag ägnat mer tid åt hår och smink innan jag gick till jobbet.

Jag klarade mig utan att gråta en himla lång stund, tills Zlatan kom med en röd ros och tårar i ögonen. Då brast det; då blev det water works resten av tiden.

På eftermiddagen hade vi överlämnandekonferens med lärarna till några av de elever vi ska få till hösten och sen när vi skulle gå hem så hade någon (läs: Tommy) tagit med sig nästan alla mina blommor hem. En stod kvar i hinken. Då blev jag lite putt. Så nu får den stå som representant för alla andra fina blommor jag fått, även fast de nu befinner sig hemma hos Tommy. Men visst, det är tanken som räknas och jag vet ju vilka jag fick blommor av. Nåde honom bara om han har slängt dem.