Bakom lås och bom

Idag har jag provat en av de gamla cellerna i fängelsemuseet Bilan i Karlstad. Museet finns i det som nu är Hotell Bilan, men som tidigare var Karlstads statsfängelse anno 1847. De hade nämligen guidad tur där, och jag och Emil kändes oss kulturella och åkte dit. Det var en väldigt intressant tur med en mycket duktig och engagerad guide som berättade mycket om synen på brott och straff, och på brottslingar inte minst - har förändrats genom tiderna, från regelrätta straff, nästan samhällets hämnd, till den fångvård vi har idag.

Dessutom fick vi höra om en del mer celebra fängelsekunder som fängelset har haft, t ex Karlstadbördiga men dock riksbekannte sol-och-våraren Gustaf Raskenstam, som charmade av ett stort antal (tresiffrigt sägs det) kvinnor deras pengar på 1940-talet. En annan välkänd man som avtjänade straff här var kyrkoherden Anders Lindbäck i Silbodal som 1864 förgiftade nattvardsbesökarna som arsenik. Själv hävdade han att han gjorde det av barmhärtighet, för han förgiftade bara gamla och sjuka. Tidig dödshjälp med andra ord.

Sedan fick vi titta runt lite i de celler som var bevarade (bildbevis ovan). Dessa var dock inte helt representativa för den stora majoriteten, utan var isoleringsceller för de värsta fångarna. Allt som allt ett mycket fängslande (haha) besök som rekommenderas!

Små fötter

från aftonbladet.se

Det var väl härligt att det kommer något positivt med små fötter. För annars blir det bara värre och värre, tycker jag. Alltså svårare att hitta skor i rätt storlek. Jag har länge misstänkt att mina fötter krymper för ibland är till och med storlek 36 alldeles för stort. När jag var på Skohuset i Edsvalla för ett tag sedan fick jag dock svaret. Jag överhörde en konversation en av de anställda hade med en annan kund. Det är nämligen så nu för tiden att folk - tydligen framför allt flickor - får större och större fötter, men vill inte köpa större skor. För små fötter är fint (se artikeln). Därför smygförstorar skofabrikanterna storleken på skorna istället, så en 36:a nu är nästan i samma storlek som en 37:a var innan. Så då kan folk glatt köpa 37:or (som egentligen är 38:or) och var nöjda med sina små fina fötter. Inte konstigt då att det inte finns skor för mina fötter längre. Och barnavdelningen är ju inte så kul. Inte så enormt sugen på rosa skor med "Hello Kitty" eller Prinsessan och grodan. Men jag kanske får börja glädja mig åt mina små fötter ändå då. De gör mig ju uppenbarligen till ett riktigt kap.

Nya Meyer

När jag här om dagen provade på Kils bibliotek stumblade jag across det senaste tillskottet till Twilight-serien, nämligen spin-offen The short second life of Bree Tanner så jag lånade den av bara farten. Och särskilt lång var den ju inte med Stephenie Meyer-mått mätta - bara 178 sidor, så jag läste ut den fort.Och var den nåt bra då? Njä, inte direkt faktiskt. Jag tycker inte att hon lyckades inte skapa intresse eller ens någon sympati för den stackars Bree. Det som var lite kul var vissa citat eller scener ur Eclipse som fanns med i denna boken som kändes bekanta. Slutsats: Köp den bara om ni vill hjälpa amerikanska Röda Korset med deras arbete på Haiti.

Besatt

Jag har den egenskapen att jag lätt kan bli lite smått besatt av saker och ting. Förra året var jag och Emil på semester i fantastiska Berlin (ett besök rekommenderas om man inte redan har varit där) och jag köpte på mig lie allehanda roliga tyska saker. Dock gick tiden fort när vi kom hem och jag började jobb och så vidare så jag hade helt glömt bort detta som jag nu har blivit besatt av. Nämligen första säsongen av Doctor's Diary: Männer sind die beste Medizin.

Det har helt enkelt inte blivit av att jag har börjat kolla på det, för det är ju aldrig någon annan som är intresserad av att se tyska filmer/tv-serier utan svensk text med mig. Men nu när jag har varit hemma ensam en del så fick jag ett infall här under veckan att börja se det till frukost. Främst för att jag hade sett slut på hela Veronica Mars (alla tre säsongen) och jag kände för ny frukost/lunch-tv. Så då hittade jag Doctor's Diary här i dvd-hyllan och tänkte att jag ger den en chans. Och nu är jag fullkomligt besatt.

Doctor's Diary kan beskrivas som en blandning mellan Grey's Anatomy och Bridget Jones - på tyska. Klingt doch perfekt, oder? Huvudpersonen, Dr. Margarethe "Gretchen" Haase, är superduktig på allt som har med hennes profession som läkare att göra (se Grey's anatomy), men totalt katastrofal när det gäller matters of the heart (se Bridget Jones). Dessutom vill hon alltid gå ner ett kilo eller två, precis som Bridget.

När vi först träffar Gretchen (Diana Amft) har hon en veckan innan sitt bröllop kommit på sin tilltänkte i sängen med en annan kvinna. Hennes värld brakar samman och hon flyttar hem till sina föräldrar. Hon bestämmer sig för att ge upp män på heltid och satsa på sin karriär. Hennes pappa, som är sjukhuschef ger henne ett erbjudande om att bli ungefär AT-läkare inom kirurgi på hans sjukhus. Hon antar erbjudandet, men väl på sjukhuset upptäcker hon att överläkaren på kirurgen är sin ungdoms plågoande/stora kärlek Marc Meier (Florian David Fitz), som genom hela skoltiden har gjort hennes liv surt. Gretchen var dock dödligt förälskad i honom ända till examen i alla fall. Även nu, som 29-åring kan inte Gretchen hjälpa att känna sig dragen till den charmige och snygge, men svinaktiga, Marc. Dock är inte Marc Meier den enda som visar intresse för Gretchen. På sjukhuset jobbar också Dr Mehdi Kaan (Kai Schuhmann), en romantiskt, förstående och omtänksamt lagd gynekolog. Gretchen, som hade bestämt sig för att ge upp karlar, befinner sig helt plötsligt istället mitt emellan två som krigar om hennes uppmärksamhet, och vem ska hon välja?

Dr Kaan, Gretchen, Dr Meier

Som sagt har jag blivit besatt. Det är hur bra som helst. Drama, komedi, romantik, you name. Ausgezeichnet. Första säsongen består bara av åtta avsnitt à ca 50 min så det gick ju fort för mig att kolla igenom. Jag kunde inte hålla mig till bara ett om dagen, men ransonerade det till två. Efter att ha sett det första avsnittet i måndags (och redan blivit besatt) gav jag mig raskt ut på buch.de och klickade hem säsong 2. Jag beställde i måndags, de skickade i onsdags, och jag fick det idag. Från Tyskland, mind you. Det var snabba ryck. Men jag får nog hålla mig de två veckorna Emil har semester nu, och se fram emot mer Gretchen Haase i slutet av juli. Den som väntar på nåt gott...

Twilight Saga: Eclipse

Efter att ha grundat med Twilight: New Moon igår känner jag mig riktigt sugen för del tre av tetralogin, nämligen Twlight: Eclipse. Jag tror nästan att Eclipse var min favorit av böckerna (mycket p g a the juicy love triangle som jag är väldigt förtjust i - på film) så det ska bli spännande att se hur de lyckas få till den på den stora skärmen. Framförallt om de lyckas conveya alla stora känslor.

Jag gjorde den här bilden för ett tag sedan och nu kan jag inte längre hitta hemsidan, men detta är nog nästan en juicy love triangle som man kanske till och med skulle uppskatta i verkliga livet...

'54 '74 '90 2010

Nu jäklar har mina pojkar visat var skåpet ska stå. 4-1 mot England och 4-0 mot Argentina. Nu tar vi detta. När jag säger "vi" menar jag såklart Tyskland. Det är tråkigt att se på sport om man inte hejar på något, och är inte Sverige med får man ju ta det näst bästa liksom, och det är många som anser att jag är så gott som tysk ändå. Vi får hoppas att Sportfreunde Stiller har rätt i sin profetia:

Book list

Jag fick för mig att inventera hur många böcker jag egentligen har slukat sedan slutet av januari i år. Resultat ser ni i listan här till vänster. Jag blir lite förvånad. Främst är det två saker som förvånar mig.

1: De borde vara flera. Jag tycker att det ser ut att vara lite få. För det mesta har det ju ändå blivit ett par i veckan. Det kan ju vara så att jag har glömt ett par stycken, men ändå.

2: Det är så mycket deckare. Jag har aldrig riktigt ansett mig själv tycka om att läsa deckare. Ändå har det blivit väldigt många Mari Jungstedt samt enstaka deckare av andra författare. Fast samtidigt, jag är ju hemskt förtjust i brottslösarprogram på tv, t ex Bones, Cold Case, CSI (dock inte särskilt i Beck och allehanda danska polisserier), så det är väl inte helt ologiskt att deckare går hem också. Dessutom är ju de svenska deckarna ganska lättsmälta och man behöver inte koncentrera sig så mycket för att hänga med som om man läste någon djup bok.

Turist i sin egen stad

Allt eftersom semestern går blir jag bättre och bättre på att sova på morgnarna, titta på Gomorron Sverige ett par timmar, laga mat, gå på promenader och mest bara vara. Men det betyder ju inte att man inte kan hitta på annat också.

Som i tisdags när jag, mamma och systrarna var mycket "Kvinnor kan"-iga och gick på en stadspromenad som hette Karlstad och dess kvinnor och handlade om kvinnor, levande och döda, som har påverkat Karlstad i olika riktningar. Vi lärde oss en del nytt och spännande, om kvinnor och Karlstad generellt, som t ex att det bodde ett föräldrapar med 12 barn samt två inneboende i slussvaktarstugan. Trångt.

Efter stadsvandringen som var ungefär dubbelt så lång som utlovad så fick vi äntligen hugga in på picknickmaten. Vi slog oss ner på en filt i museiparken och festade på baguetter, vindruvorhonungsmelon, saltiners och cider. Bland annat.

Igår turistade jag och Mia ännu mer i vår egen hemstad. För tog vi en lugn promenad till Mariebergsskogen, där vi tänkte ta en liten glass på Terrassen. Vi upptäckte fort att det där med en liten glass var väldigt svårt där. Så vi tog den största vi hittade istället. En Jordgubbsdröm. Och det var verkligen som en dröm.

Eftersom jag hade lyckats få slavsår på promenaden dit så tog vi båtbussen hem för att skona min stackars häl. Det är faktiskt intressant att se en stad från vattnet; perspektiven blir helt annorlunda.